När ryttare enade står
När ryttare enade står kan inget hindra deras framtåg. Så vann Peder Fredricson Jerringpriset igår, vilket antagligen ingen männsika, oavsett om man är hästintresserad eller inte kan ha missat. Och visst är det lustigt att skivan alltid tycks ha en repa och upprepa det förflutna? För vad händer inte om inte samma sak när Rolf-Göran fick priset? Jo, exakt samma sak.
Hur satan kan en sportreporter inte unna personen som vinner priset på helt rätt grunder? Flest röster från folket vinner, punkt. Oavsett så tänker jag inte försöka skriva några svar på tal, dels känns det idiotiskt att möta idioti för mig då jag bara blir arg och dels har det redan skrivits fantastiskt bra inlägg om detta.
Det jag däremot tänkte lyfta var: hur underbara och awesome är inte vi hästmänniskor egentligen?! För visst, i vardagen kan vi tycka både det ena och det andra om varandra. Vi kan rent ut sagt vara ganska jävliga mot varandra, så väl i stallet som över internet. Men när det väl kommer till kritan kan ingenting sära på oss. Då står vi enade och med en kraft utan dess like. Ganksa häftigt ändå, eller hur?
Så grattid Peder till priset, du är väl värd det och hejja oss hästmänniskor! Vi är allt bra ändå, när allt kommer omkring!
Eller som Mattias Tjernström skrev på twitter:
Det är inte mycket vi inte klarar av när vi väl bestämmer oss för det
Klockrent!