När Ridsportförbundet äntligen gör rätt

Nu har det äntligen skett, ridsportförbundet har tagit sitt förnuft till fånga och lyssnat på sina utövare. De har äntligen insett hur idiotiskt det har varit med åldersindelningen på ponny. Jag tror att hade den fått fortsätta så hade ponnysporten i Sverige blivit en livshotad art, ni vet precis som tigrar i Asien. Som tur slipper vi nu oroa oss för det.

Jag tävlar, som ni nog förstått inte ponny längre och hade väl egentligen inte behövt oroa mig eller bry mig. Men jag har gjort det i alla fall. Jag har stöttat Svensk Ponnysport och ju fler snedsteg ridsportförbundet gjort desto rödare har min panna blivit av alla facepalms.

Min panna är dock fortfarande röd, inte för Ridsportförbundet, som (som sagt) gjort ett jättebra beslut – woho! Första på länge! Utan nu sitter jag istället och blir irriterad över de som gnäller att deras stackars barn på 12 år ska behöva tävla mot 20-åringar. För det första: på de flesta tävlingar visade det sig att de som vann i grupp två sällan hade vunnit om klassen varit ihopslagen. För det andra: bara för att man är äldre behöver man inte ha mer erfarenhet. Det kan vara så att du börjar rida väldigt sent, eller att du inte fått möjligheten att ha egen ponny förrän du fyllde 17, medan den som är tolv haft det hela livet. För det tredje: Majoriteten har tyckt till (ca. 5000, tror jag det var? Svarade på enkäten, där en klar majoritet tyckte att indelningen varit felaktig), demokrati är väl bästa lösningen här? För det fjärde: OM barnet fortsätter rida kommer man få tävla mot de som är dubbelt så gamla och mer därtill på häst, (och ja, jag förstår att det är en viss skillnad, men ändå!).

Det finns säkert flera skäl, men nu har jag rabblat länge nog. Vad tycker du om att åldersfördelningen tagits bort? 

 

Det var en gång tre… drinkar???

Det var en gång tre hästar med tre lite annorlunda namn Bourbon, Glen Grant och Alcohol Free. Nu undrar ni säkert vem av dem som var fullast, och ni har ju redan uteslutit Herr Alcohol Free. Det betyder att det bara finns två kvar att välja på, eller? Nja riktigt så solklart är det faktiskt inte. Den som troligtvis är fullast är nog ägaren Jack Daniels, som lyckats komma på alla dessa fantastiska namn.   

 

När den spontana blir ospontan

Igår kväll kunde jag ha blivit ägare till ytterligare en häst. Som den missbrukare av hästnet jag är satt jag där på eftermiddagen och tittade på många fina hästar. Och så kom den där hästen upp, den som man nästan inte kan motstå och jag började tänka att en häst mer kan ju inte bli för mycket, eller hur?

Jag började rada upp frågor som jag ville ställa till säljaren, rådfrågade mina nära och kära. Och ingen tyckte direkt att det var en dålig idé. Hästen hade ju trots allt enligt min jurist, fyra ben, två ögon och såg frisk ut, det var bara att slå till!

Men precis innan samtalet gick iväg stoppade jag mig själv i spontanköpandet. För att även om många hästar redan finns i stallet, så ska man inte köpa hästar bara av spontanitet. Så nä, den här gången blev det ingen ny häst, men vem vet vad som händer imorgon? 

 

Svår sålt?

Det är inte alltid så lätt att sälja sin häst. Hästen är ju oftast mer än bara en häst, den är ju även en familjemedlem. Men bortsätt från den känslomässiga biten så är det en konst att sälja en häst. Det ska göras annonser, svaras på frågor vi mejl, pratas i telefon flertalet timmar. Ha provridningar som tar både tid och är slitsamt för hästen. Det ska klinik besiktigas och röntgas. De ska diskuteras pris och utrustning vill ju alla ha med.

Men en sak är säker, rätt pris och du säljer på en vecka eller två. 

 Även om man fäller en och en annan tår...