Alla helgons dag
Det sägs att tiden läker alla sår men en dag som denna får mig verkligen att fundera på om det är sant. När jag med tunga steg går där på kyrkogården för att tända det första ljuset för någon som jag förlorade så sent som i februari i år så känns det som tiden troligtvis varit för kort. Smärtan finns fortfarande kvar där i hjärtat och det bästa jag kan göra är att inte tänka alls eftersom att det gör alldeles för ont.
När jag går till nästa grav för att tända ljus nummer två och inser att det är hela åtta år sedan personen lämnade jordalivet så kan jag inte tro att det är sant. Det känns precis som om det vore igår och som du förstår så känns det som att allting är ett öppet och blodigt sår. När jag sedan ska tända ljus nummer tre, där det har passerat hela 16 år sedan själen vandrade vidare till andra sidan, så börjar jag förstå att tiden faktiskt inte läker alla sår. Den kan få oss att gå vidare, men att laga ett hjärta som en gång har gått i tusen bitar är nog nästintill omöjligt. Jag menar bitarna kommer helt enkelt inte att falla samman på samma plats som de en gång satt…
