Han börjar bli stor

Lille fölis är inte så liten längre. Han växer och växer, och det är nästan så att man skulle kunna missta honom för ogräs. Däremot så är han mycket mer omtyckt och älskad än vad något ogräs någonsin kommer att vara. Det ska bli mycket spännande att se vad den här prinsen kommer att gå för i framtiden!

 

 

När hjärtat klappar lite extra

Att hjärtat slår i 133 är kanske inte vad som hör till de normal, i alla fall inte när man ligger på en britts och stirrar upp i ett slitet vitt tak i ett litet rum någonstans i ett stort vitt sjukhus. Så frågan är nu: vad är det för fel på mig, varför slår mitt hjärta så fort? Hmmm… det kan man undra, men jag har en teori. Efter att läkarna har konstaterat att det inte tycks vara något fel på mitt hjärta förutom att jag har hög och oregelbunden puls så tycks det bara finnas en enda förklaring kvar. Och det mina vänner måste ju vara att jag helt enkelt är för tokig i de knasiga bestarna som vi kallar hästar. Det är ju klart att hjärtat slår några extra slag för de fantastiska djuren, eller hur?

 

 

 

Jag är tom i skallen

Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen,  Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen, Jag är tom i skallen. 
 
 
 
Hahaha, bättre lycka nästa gång, vi börjar om imor´n! 
 

Vad vill du bli?

Så nu kan man väl säga att skolan och jobb har dragit igång på riktigt för de flesta efter sommarlov och ledighet. Fru Adel berättade att hon nu fått nya klasser att undervisa i och att allra första lektionen alltid blir en ”lär känna lektion”. En sån där lektion som yngre barn verkar uppskatta, men som jag vet att jag tyckte var helt onödig när jag gick i gymnasiet.
 
Fru Adel har fått diverse frågor från eleverna som börjat i mellanstadiet. Alltifrån frågor som är ganska normala så som: hur gammal är du? Vad har du för skostorlek? Hur lång (hmm, kort?!) är du? Vad väger du? Har du färgat håret? Vad gillar du? Till lite mer konstiga frågor som: Gillar du blod? Har du ätit människa? Har du varit med i något krig?
 
En fråga som hon ofta får är: Har du alltid velat bli lärare? Ville du verkligen inget annat när du var yngre? Fru Adel brukar svara något i stil med: jo, när jag var i er ålder ville jag ju bli hoppryttare på elitnivå. Men sen stötte jag på några lärare som jag ville visa hur man var en bra lärare för, så då blev det så.
 
Jag kan komma ihåg den där frågan, som ofta ställdes när man var ung: vad vill du bli när du blir stor? Jag kan också komma på vad alla andra svarade: astronaut, polis, brandman, jurist, eller som Bruttan: skådis. Jag däremot, jag svarade nog aldrig direkt på frågan, för jag vet inte vad jag vill bli och jag jobbar fortfarande på det. Vad vill jag bli? Tja, att bli rik vore det absolut bästa i och för sig…
 
Vad vill du bli när du blir stor? Vad har du för mål och drömmar?