Pinkribbon
Det är oktobermånad, den rosa månaden då vi alla hjälps åt lite extra för att stödja bröstcancer forskningen. På något sätt så är det väldigt vackert hur vi människor kan gå ihop i kampen mot cancer. I mina tankar är det inte bara bröstcancer jag tänker på det är alla typer av cancer, alla cancersorter är lika hemska.
Att se någon kämpa mot cancern för att sedan vandra över till den andra sidan, är otroligt smärtsamt. Att se hur en person lider och kämpar men inte klarar av att hålla sig ovan vattenytan… Cancer är en sjukdom som jag inte ens skulle önska till min värsta fiende, för den egentliga fienden är cancern!
När ens egna ord inte är tillräckliga för att beskriva hur man känner för dem man har förlorat, så får man helt enkelt låna någon annans:
” It is strange to think,I have not seen you in a longtime. I have seen the new moon, but not you. I have seen sunsets and sunrises, but nothing of your beautiful face. The pieces of my broken heart can pass through the eye of a needle. I miss you like the sun misses the flower. Like the sun misses the flower in the depths of winter. Instead of beauty to direct its light to, the heart hardens like the frozen world your absence has sent me to. Hope guides me. It gets me through the day and especially the night. The hope that after you leave my sight it will not be the last time I look upon you.”
Cancer är en hemsk sjukdom, det kvittar vilken typ det är för den orsakar så mycket smärta för alla som det berör.
Har tyvärr mycket cancer i min släkt, min mormor dog i cancer, väldigt ung och jag fick aldrig chansen att träffa henne och min mormors syster dog också i cancer, likaså några av min mammas kusiner =/.
Kan jag skänka en liten slant så gör jag det, så om det bara är en liten påse på apoteket där pengarna går till rosabandet som jag gjorde idag =).
Men så får man inte glömma våra män där det är det blåa bandet som gäller, lika viktigt.