Divorce your horse

Ska man skratta eller ska man gråta? Fick ett samtal av en tränare som sökte häst till sin elev. Visst tänkte jag det låter ju bra, så vi bokade in en tid (dagen efter) då de skulle komma och titta på hästen. När de sedan kom, eller ja, det var ju just det, att de inte var de. Det var bara tränaren som kom. Hon förklarade att eleven bestämt sig för att inte köpa häst, men att hon ville prova hästen och se om den kunde passa en annan elev. Ja, ja tänkte jag, hon är ju här så det är väl bara prova.

Hon tittar först på hästen då vi visar upp den och tycker att den är väldigt fin. Sedan hoppar hon upp och det går bra. Därefter börjar hon sälja in sig själv om hur hon skulle kunna hjälpa till och utbilda hästen, och att hon ofta åkte runt för att rida andras hästar.

Men snälla du, du var väl påläst om mig och mina meriter innan du kom hit? Du vet att jag har ridit in och utbildat flertalet hästar. Du vet att jag tränar för tränare med betydligt högre status. Vad får dig då att tro att jag skulle byta ner mig, och vad får dig att tro att jag behöver hjälp med denna fina, underbara häst, som du själv uttryckte att den är?

Den arroganta attityden att dels inte informera innan man kommer att den som var intresserad inte längre är det. Att dels tro att jag inte tar hjälp när jag behöver det och att även vara så arrogant och tro att man själv är så jädra bra att man kan rida till en häst bättre som redan är ”liksidig, har fin bjudning, bra steg och ett mycket trevligt psyke” (hennes egna ord), det gör mig något förbryllad och väldigt irriterad.