När tanten pay and jumpar...
Hon rider där på sin fagre springare, rider mot hinder numer ett och tvärnit blir det direkt. Hon tar ny satts och vipps så kom hon över, hon rider mot numer två och hästen hoppar motvilligt. Mot numer tre det bär, och ännu en slidstopp det innebär. Hon kommer på det igen, och lika så hästen han vill bara stå. En tredje gång hon försöker och hästen han stannar ändå.
Då kommer banfunktionären fram och frågar om hon ska sänka ett hål. Då ryter tanten ”Den här hästen tävlar 130, han är bara här för att han dummar sig mot mig” Hon rider mot hindret igen, denna gång piskar hon hästen med sitt långa spö och hästen ålar sig över hindret. Hon fortsätter rida igenom banan och kommer med nöd och näppe igenom den.
Inte trodde jag, att en pay and jump var en kamp på liv och död, men vad vet jag.
Hm, lät inte något vidare det där med att spöa till hästen... Det försvarar jag inte ett dugg, jag som rider utan sporrar och spö på långa tyglar. Men däremot så tycker jag att pay and jumps ska vara som en "riktig tävling" så att en kan reda ut problem som faktiskt kommer på en bana där en inte kan lägga ner en bom på marken. Jag försöker alltid att rida pay and jumps/klubbisar som riktiga starter (när jag nu fortfarande tävlade hoppning) Förvisso så går det inte att rida an hur många gånger som helst på en riktig tävling, vilket är så bra att en kan göra på klubbis, men det bygger grunden till framtida riktiga starter. Enligt mig, i vart fall.
(ps! Vid eventuellt svar på min kommentar så ser jag inte svaret om du svarar via svara-knappen på tex blogg.se eller devote.se. Svara då gärna direkt på min blogg!)
// Fia -HEVONENS
www.hevonen.horseworld.se